jdrewbiebernovellerna.blogg.se

Previous: ''E-e-ert b-b-barn?'' Stammade jag fram. Mick tittade ner i marken. ‘'Jupp.'' Sa han och log större. Jag bara sprang därifrån. Jag sprang, sprang så fort mina ben bar mig. Jag sprang, jag vet inte vart, hur och hur länge jag sprungit. Jag sprang in i en återvändsgränd, satte mig där och grät ut med mig själv. Jag vet egentligen inte varför jag grät, det bara kom. Jag hörde en bil köra och en tjej hoppa ut. Det hade blivit dimmigt och det regnade, men jag brydde mig inte särskilt mycket. Tjejen kom fram, och jag såg på långt håll att det var... Mick. Hon kom fram mot mig och satte sig på huk framför mig. ‘’Varför blev du så... Ledsen när du fick reda på att vi hade ett barn?’’ Frågade Mick med sin mjuka röst. ‘’För att... För att... Jag, jag har inte kommit över dig! Eller, jag kom över dig... Eller, lite, för jag tänkte på dig typ 1 gång i månaden, då jag hittade massa foton från oss när vi var typ 18-19 år, i en låda i min garserob!’’ Sa jag. ‘’M,m,men hur?’’ Frågade hon och fick ett förvånat uttryck i ansiktet. ‘’Jag och Destiny skulle börja flytta ut saker, för vi skulle flytta till ett större hus. Och då såg jag en låda där det stog ‘’Min babe & jag ♥’’, så jag tittade i den lådan, och då...Då kom alla minnen tillbaka, när du kom till min M&G, och din kompis tvingade dig till det, när vi var på vår första dejt, när vi var på stranden och paparazzina nästan såg oss, när vi berättade för världen om oss,när vi var på alla awards, och alla sa att vi passade bra ihop, och du fick gå på röda mattan tillsammans med mig, när du gjorde slut sista gången, allt!’’ ‘’Ja, jo, jag minns det, jag kommer ihåg allt. Det har varit svårt att glömma dig, för du är ju liksom överallt!’’ Sa hon, och skrattade lite lätt åt slutet. Men jag log bara lite svagt, men började sedan säga något jag aldrig trodde jag skulle säga. ‘’Mick, jag tror att det bli bäst om vi bara gl...’’ Men mer hann jag inte, innan jag kände ett skott i magen. Det sista jag såg innan allt blev svart var Mick’s förvirrade men vackra ansikte som grät hysteriskt medans hon pratade i telefon. MICK’S PERSPEKTIV Han slöt sakta sina ögon. Jag skrek. Högt. Jag vände mig snabbt om, och där stog ingen mindre än Mike. ‘’VAD FAN HÅLLER DU PÅ MED!??!?!?!?!?’’ Skrek jag så högt jag kunde och bitchklappade honom så många gånger jag kunde i ansiktet. ‘’Det rätta!!’’ Skrek han tillbaka. Jag började skaka av ilska. ‘’Du gör fan inte det rätta!!!!!!! DU GÖR RAKA MOTSATSEN!!!!!!!’’ ‘’DU LIGGER OCH GRÅTER DIG TILL SÖMNS TILL BIEVERS MUSIK I HOPP OM ATT HAN KOMMER TILLBAKA!!!!! ‘’JA, FÅR MAN INTE SAKNA NÅGON ELLER?!’’ Skrek jag, men mer han vi inte bråka, innan jag hörde ambulans och polis. ‘’Farväl Mike aka idiotjävel’’ Sa jag med ett snabbt flin innan jag sprang fram till en sjuksköterska. ‘’Hur är det?’’ Frågade jag med gråt i halsen. ‘’Illa, de...’’ Men mer hann hon inte säga, innan en i ambulansen skrek ‘’Justin vill att någon Mickaela ska komma!!!’’ Jag störtade in i ambulansen och nickade, en gest menande att det var jag. Justin sa något svagt som jag knappt hörde, så jag förde örat närmare honom. ‘’Vad sa du?’’ Viskade jag Man hörde knappt vad han sa, men i mina öron lät det som om han skrek ut det. ‘’Jag älskar dig, föralltid’’ Jag mimade ut ‘’Jag med’’ Justin log efter det började andningsmaskinen pipa. ‘’HAN FÖRLORAR ANDNING!!!’’ Skrek mannen som satt på andra sidan av Justins säng. Men mer hann vi inte säga innan vi var framme vid sjukhuset. Jag hoppade snabbt ut och de sprang in i sjukhuset med Justins säng, med honom i. Destiny slöt upp vid min sida. ‘’Han älskar dig än’’ Sa hon bara med tårar i ögonen och på kinderna. ‘’Hur vet du?’’ Frågade jag, samtidigt som jag grät, inte lika hysteriskt längre. ‘’När jag städade i vårat rum häromdagen så hade han ett foto på er 2 under kudden.’’ Sa hon bara. Jag svarade inte på det. Jag och Destiny hade ståt där ute i ca 2 timmar och bara pratat om Justin. ‘’Ursäkta mig, jag ska bara gå in till Justin och snacka lite med honom.’’ Jag bara nickade och hon gick in. Jag satte mig på en bänk utanför sjukhuset och började gråta hysteriskt. Ca 30 minuter senare kom Destiny tillbaka, med tårar i hennes ögon. ‘’Han vill att du kommer.’’ Sa hon och jag stack snabbt in. ‘’RUM 221!!’’ Ropade hon efter mig. Jag sprang med all min kraft till hans rum. När jag kom in öppnade jag sakta dörren, och 2 lidande ögon kollade på mig. Justin nickade som en gest att jag skulle komma in, men det syntes knappt. Jag hick sakta fram till sängen. När jag "kom fram" till sängen satte jag mig på stolen. Justin sträckte långsamt och svagt fram handen. Han var väldigt blek. Jag tog hans hand och han började viska "Mick, innan jag försvinner vill jag bara att du ska veta att jag älskar dig, och har aldrig slutat göra det. Varje kväll, när Destiny har somnat, tar jag fram en bild på oss 2, du och jag, när vi kysstes första gången." Viskade han och tog fram en bild. Och sagt och riktigt, det var första gången vi kysstes. Jag kollade på den en stund, sedan fortsatte Justin att viska. "När du var i närheten för 5 år sedan sprack nästan mitt hjärta i glädje" men mer hann han inte säga innan jag kysste honom, och han besvarade kyssen, men avslutade efter några sekunder. "Jag är glad att jag fick dig innan jag dog, me nu är tiden inne, hejdå Mick, vi ses där uppe" Viskade han lungt innan greppet om min hand försvann och hjärtmaskinen började pipa i ett långt pip, men Justin hade fortfarande ett leende på läpparna. _______________ SLUT!!!! Nu var denna novellen slut! Sorgligt slut, sitter näStan här och gråter!! Ja, kanske börjar på en ny senare. Mejla vad ni tycker, eller kommentera! Tack för att ni läst, och vi kanske "ses" senare i framtiden! ❤