You Make Me To Stay - 1
-Mamma, jag går till skolan nu!
-Okej, hejdå älskling, ha det så bra!
-Samma, sa jag innan jag stängde dörren efter mig.
Jag började gå mot Amanda, vi går alltid till skolan tillsammans.
Jag såg hennes hus och började springa.
Jag plingade på och väntade på svar.
Någon sekund senare öppnades dörren.
-Men hej Mick! Sa Amanada.
Ja, Mick var mitt smeknamn.
-Hej, ska vi gå och möta upp Molly nu? frågade jag.
-Haha, såklart, ska bara upp och hämta min väska, sa Amanda snabbt.
-Ok, väntar här! sa jag, sedan sprang hon upp.
*
Nu var skoldagen ätligen över. Jag gick hem.
-Hej älskling, hur var skoldagen? Frågade mamma direkt när jag kommit innanför dörren.
-Som vanligt, tråkig.
-Ok..
-Jag går och köper något gott att äta, sa jag.
-Ok, ses sedan.
*
Nu var jag alltså vid affären och stog och kollade på godishyllan, tillslut tg jag en påse med sura saker och gick och betalade.
När jag kom ut så krockade jag med någon, och föll till marken.
-Nejmen gud, förlåt! Sa hon.
-Det är ingen fara, sa jag och tittade på henne.
-Jo, du blöder ju! Kom så tar jag hem dig och gör dig i ordning.
Motvilligt följde jag med henne, vi gick under tystnad, vilket jag tyckte var skönt.
När vi kom fram till huset så slog hon in en kod och grinden öppnade sig. Jag tänkte inte så mycket på det.
Jag tog av mig mina slitna Converse, och satte dem under skohyllan, och gick in till köket där kvinnan hade gått in.
-Oj, jag glömde ju att presentera mig där borta, Pattie Malette, sa hon och sträckte fram handen.
Jag tog tag i den och skakade den och presenterade mig själv.
-Mikaela Jones, men kalla mig Mick, sa jag.
-Haha, ok! Sa hon.
Några sekunder senare hörde jag en tonårskilles röst:
-Mamma, var är du? Ropade han.
Jag hörde på långa vägar vem det var.
-I köket! Ropade Pattie.
Och in i köket kom han... Justin Bieber.
-Vem är detta? Frågade Justin och nickade mot mig, och bet sig lite löst i underläppen... Oj, oj, oj!
-Jag krockade med henne när jag var ute på promenad, så jag tänkte hjälpa henne.
-Men, varför då?
-För att jag tror inte att hennes föräldrar skulle vilja se att det blödde i hela huvudet.
-Ojdå, ja då förstår jag. Sa Justin och satte sig mittemot mig. Vi tittade en stund i varandras ögon, sedan vek jag undan bliken och la handen lite för munnen.
-Då var det klart! Sa Pattie en kort stund senare.
-Ok, tack för allt, då går jag hem då, sa jag.
-Nej! Sa en röst bakom mig.
-Emmn, jag menar, stanna och ät med oss? Frågade Justin.
Jag vände mig om och skrattade lite.
Kommentarer
Trackback